writeforyourlife.blogg.se

”The worlds too big mum”
”Make it smaller then”

Detta enkla utbyte av ord, som yttrades under en film, och som egentligen inte definierade något speciellt ögonblick utan sades nästintill förbigående fick mig att dra efter andan och den där rösten av avundsjuka att säga “jag önskar jag hade skrivit det där”. För hur relevant kändes inte det för tillfället? När världen känns alldeles för stor. När det finns för mycket möjligheter, utrymme och plats att röra på sig att det blir liksom en tvärtom effekt. Det slår bakåt. En konstant whiplash skada av att man hela tiden vänder och vrider på sig för att hinna uppfatta alla potentiella stigar som dyker upp vid varje vägval här i livet. Det är för mäktigt att man till slut inte mäktar med. Man måste begränsa sitt space. Strukturera, omvärdera, men framför allt – prioritera. Hitta det som är din fokus, din fasta punkt här i livet och peka fötterna ditåt. Lyfta ena foten framför den andra. Inhalera, exhalera. Inhalera, exhalera. Inhalera, exhalera. Upprepa så många gånger du behöver bara du gör det. Jag får påminna mig själv om det här. Ofta. För ibland håller jag andan utan att vara medveten om det. I vilket syfte jag gör det vet jag inte riktigt. Kanske väntar jag på att världen ska bli mindre framför mina ögon, att jag faktiskt vill se när det händer. Kunna peka på ett ögonblick och säga att ”där, såg du, hur allt bara krympte ihop, hur allt bara blev så förminskat?”. Se hur mitt synfält långsamt reduceras från kanterna och inåt, som ett svart hål i slowmotion. För allt annat går alldeles för fort och det känns som om jag missar mer än jag tar in. Sätter ena foten framför den andra. Vänster, höger, vänster, höger.

Man får tusen intryck från vänster och hundra käftsmällar från höger. Vart flyr man då? För världen är så stor så stor och Erika Erika så liten. Det kommer dyka upp stigar och det kommer dyka upp terräng och det är okej att snubbla lite, det är okej att vika av från vägen, det är okej att sätta sig ner för att hämta andan. Det är okej. Bara peka fötterna i en riktning. Ha alltid en riktning. Sikta alltid mot något. Och när världen känns för stor för stor – vad gör man då? Jo. Man inhalerar. Och exhalerar. Och sätter ena foten framför den andra. Men ibland kommer man till en stoppskylt. Och en korsning. Ett vägval. Där valet består av stort verses litet, stort kontra litet, stort motsatt litet. Där varje situation kräver sin ståndpunkt. Där man måste bestämma åt vilket håll man ska svänga. Det gäller även att veta när vilken sida ska väljas.

Men om jag får välja, då väljer jag att stå med varsin fot på varsin sida. För det är precis på det ögonblicket jag kan peka och säga att ”där, såg du, hur jag just i den sekunden var precis lika stor som jag var liten?”