writeforyourlife.blogg.se

Det är nätterna som är värst. När mörkret lägger sig jämte mig i sängen. Vi skedar hela natten men jag är ständigt livrädd. Därför att det finns vissa nätter när jag hellre skulle kapitulera. Lägga stoltheten åt sidan och kräla på mina bara, blödande knän för henne. Jag försöker intala mig själv att jag är över henne, att hon inte betyder någonting för mig. Men vem lurar jag? Jag minns allt om henne. Jag minns sättet hon fick mig att bli förälskad i henne. Jag minns första gången hon kysste mig. Jag minns första natten vi somnade i samma säng. Jag minns när hon gjorde sönder mitt hjärta. Det går inte att glömma. För varje gång jag ska ta en kopp kaffe så vet jag att hennes läppar har varit på alla mina muggar. Och när jag ska torka händerna i badrummet så vet jag att hennes händer har varit på alla mina handdukar. Och det är så vart jag än vänder mig i min lägenhet. Den är befläckad med minnen av henne. Sättet hon satt på soffan som fick mig att bli kär på nytt, sättet hon drog bort håret från ansiktet när hon var frustrerad, sättet hon aldrig sa hur förälskad hon var tillbaka. Jag kan peka på alla ställen i min lägenhet och rabbla upp minnen av henne. Jag kanske borde flytta. Göra sönder alla muggar. Bränna alla handdukar. Det hade varit lättast så. Men då blir det som om hon inte fanns. Och om hon inte fanns så betyder det att jag återigen inte vet vad kärlek är. Och så fort jag tänker den tanken behöver jag en kopp kaffe. En kopp kaffe med en skvätt tålamod i. Och det är då jag minns. Att hennes läppar har varit på alla mina muggar. 

Jag tappade orden. Under alldeles för lång tid trodde jag att dem hade övergivet mig men att dem skulle återvända en dag. Att det handlade om att orden blev för stora för snabbt. Att dem växte upp och växte ifrån mig. Att jag inte var redo att axla ansvaret att bära upp alla dessa ord. Jag kan läsa igenom det jag har skrivit tidigare och allting känns så påtagligt seriöst. Jag rökte cigaretter, drack rödvin och tog mig själv på alldeles för stort allvar. Numera vet jag inte längre vem jag är. Det enda jag vet är att jag är släckte cigaretterna, korkade igen vinet och blev student. Det är skillnad på mina ord nu jämfört med då. Nu behöver jag belägg för mina tyckanden. Trovärdiga referenser skrivna på ett korrekt sätt. Jag får inte längre sätta punkt där jag finner den nödvändig. Jag får inte överanvända kommatecken trots att jag uppskattar dess faktiska substans. Jag förstår mig på ordens tyngd och tecknarnas betydelse. Jag vet till exempel att när jag sätter parenteser så står det jag egentligen vill säga inuti dem.  Jag vet att när jag skriver ett bindsträck så är det för att trots att det finns ett avstånd mellan oss så hör vi ändå ihop i samma mening. Jag vet också att när jag använder mig av ett snedstreck handlar det om att jag erkänner ett snedsteg. Men sådant får jag inte skriva längre.

Jag vet inte vem jag är när jag inte kan identifiera mig som skrivande. Jag är kort antar jag. Och högljud. Och dikotom. Antingen eller. Inga mellanting, inga gråskalor, inga nyanser av mörker. Svart eller vitt. Allt eller inget. Leva eller dö. Sant eller falskt.  Tystnaden har varit som ett fängelse och mitt huvud har varit som en bunker. Ett års eko av en konstant tystnad. Studsande mellan min kärna och min hjärna. Det har pågått ett ständigt krig mellan det kreativa och det formella. Jag har sparat tusen utkast på datorn. Alla med enstaka rader som aldrig blir längre än just det. Jag saknar orden. Och det är då jag förstår det.

Jag förstår idag att det här - det är min jakt på att finna dem igen.