writeforyourlife.blogg.se

Det är nätterna som är värst. När mörkret lägger sig jämte mig i sängen. Vi skedar hela natten men jag är ständigt livrädd. Därför att det finns vissa nätter när jag hellre skulle kapitulera. Lägga stoltheten åt sidan och kräla på mina bara, blödande knän för henne. Jag försöker intala mig själv att jag är över henne, att hon inte betyder någonting för mig. Men vem lurar jag? Jag minns allt om henne. Jag minns sättet hon fick mig att bli förälskad i henne. Jag minns första gången hon kysste mig. Jag minns första natten vi somnade i samma säng. Jag minns när hon gjorde sönder mitt hjärta. Det går inte att glömma. För varje gång jag ska ta en kopp kaffe så vet jag att hennes läppar har varit på alla mina muggar. Och när jag ska torka händerna i badrummet så vet jag att hennes händer har varit på alla mina handdukar. Och det är så vart jag än vänder mig i min lägenhet. Den är befläckad med minnen av henne. Sättet hon satt på soffan som fick mig att bli kär på nytt, sättet hon drog bort håret från ansiktet när hon var frustrerad, sättet hon aldrig sa hur förälskad hon var tillbaka. Jag kan peka på alla ställen i min lägenhet och rabbla upp minnen av henne. Jag kanske borde flytta. Göra sönder alla muggar. Bränna alla handdukar. Det hade varit lättast så. Men då blir det som om hon inte fanns. Och om hon inte fanns så betyder det att jag återigen inte vet vad kärlek är. Och så fort jag tänker den tanken behöver jag en kopp kaffe. En kopp kaffe med en skvätt tålamod i. Och det är då jag minns. Att hennes läppar har varit på alla mina muggar.